Jenny Häggblom

Nu är tentan skriven och jag kunde faktiskt gå ut från salen med ryggen rak och huvudet högt. Det kändes bra att skriva och nu är det över så då känns det ännu lite bättre. Nu är det sommarlov igen i 1 dryg vecka innan skolan drar igång på riktigt, men jag stannar här i Halmstad! Ingen ide att komma till Åland och sen om jag skall vara ärlig så vill jag inte heller. Jag skall förklara varför nu, VARNING för att jag kommer gå in på mitt privatliv lite mera än jag brukar, men det är ett måste. 

 

Senaste veckorna hemma, eller de sista veckorna så har vart väldigt omtumlande för mig, jag jobbade mycket, slet ont där, haft problem med ryggen, längtat ner till Halmstad och mina vänner, och så har jag längtat hemifrån. Hemmet har alltid under min golfkarriär vart min "borg", min säkra plats i tillvaron, där jag hämtat kraft och fått perspektiv på livet på andra sidan golfbanan. Mamma, pappa och brorsan har vart viktigt för mig hela mitt liv, jag har alltid uppskattat att ha sällskap av familjen. När jag reste som mest så träffade jag inte dem så mycket och när vi umgicks så var det i princip på golfbanan eller någon middag eller liknande, men förstås lite mera under vinterhalvåret då golfen låg nere. Men min brorsa flyttade hemifrån för 5 år sen och det var väldigt omtumlande för mig att brorsan helt plötsligt inte längre låg och sov till klockan 12 på dagarna. Jag saknade faktiskt hans sovmornar. Men det är livet gång som lillesyster, att storesyskon flyttar hemifrån och man blir sist kvar med sina föräldrar. 

 

När mina föräldrar fick semester den här sommaren, i början av Juli, så vändes hela min tillvara som en 5-öring. Det bytte skepnad på bara en natt, även om jag känt det på mig en längre tid så kom det nästan som en liten chock när beskedet kom. Mamma och pappas skall gå skilda vägar, de skiljer sig helt enkelt. Detta kom som ett slag i magen då det enda som vart min trygga punkt i livet skall splittras, förstås. Men det här är också livet gång. Jag har känt det på mig en längre tid men nu så kom det definitiva beskedet. Och sen den dagen, första semesterdagen så har jag levt med detta, och även familjen för all del. Det har vart en tid då man vart nere emellanåt, haft tankarna på andra saker som man inte skall behöva tänka på. Svårt att rikta fokus mot det som är viktigt för tillfället. Men efter detta så har jag vuxit och faktiskt tagit tag i mitt liv och gått upp ett par hekto/kilo (jag vet inte men jag vet att det är uppåt), då jag insett att livet inte är så tryggt som det alltid vart. Mitt liv förändras också, vare sig man vill det eller inte. Men nu är det tidens gång, och jag har börjat förstå nu hur det verkligen är att ha sina föräldrar på skiljda håll men ändå på Åland. 

 

Pappa bor kvar i Eckerö, där han har det som han gillar mest, jakt, fiske, pappa, jobb m.m. och mamma har flyttat till Mariehamn, och bor där närmare jobbet och sin vardag som hon trivs bättre i, även om hon lämnat sin barndomskomun så har hon bott i stan tidigare, det har inte pappa. Pappa har bott i Eckerö hela livet. 

 

Nu när det gått en dryg månad och livet har återgått till sin vardag så det börjat sjunka in hos mig att detta inte är en mardröm, det är sanningen. Mamma bor numera i stan och pappa bor ensam i Eckerö. Mitt barndomshem i Överby är inte som det var när jag lämnade för en dryg vecka sedan. Mamma har tagit en del möbler med sig och det innebär att det är tomt hemma hos pappa, och pappa har säkerligen flyttat runt lite hemma hos sig. Så när jag kommer hem nästa gång så kommer jag landa som ett bomb-nedslag i vardagen på Åland. En vardag som jag inte har kunnat påverka eller deltagit i den förändring som sker. Det är som att vara på en lång resa och inte veta vad det är som väntar mig när jag sätter min fot på Åland igen. Detta är skrämmande, men det är också en motivation till att bli frisk och fri och inte broende av att behöva komma hem så ofta och leva mitt eget vuxna liv, för det är det som väntar mig nu. Jag är 22 år och är en vuxen människa som i normala fall står på egna ben. Det skall även jag, men kanske jag är helt frisk när jag är 23. Vi får hoppas det och det är nu vad jag kämpar för. 

 

Hoppas det är okej, det var jobbigt att skriva men nu är det gjort. Ni kan ju kontakta mina föräldrar om ni vill veta mera, men det är nu så här och det kan varesig DU eller JAG påverka. Vi kan BARA ta hand om OSS SJÄLVA och det är väl tillräckligt det. :) 

 

Ciao!