Jenny Häggblom

Söndag, min första helg över för Halmstad och den här hösten. :) Det är ännu 2 veckor till skolan startar men det skulle kunna börja imorgon för min del. Men nu får jag suga på den karamellen en stund till. :) Man bygger upp så mycket förväntningar på kommande kurser och läsår, så man vill bara kicka igång den nu. Men jag har ju studier på gång, omtentan ligger förlagt till på fredag så jag måste traggla lite till ännu den här veckan. Men idag så har jag haft en bra dag med näsan i böckerna samtidigt som jag kollat på friidrotts-VM. 

 

Just nu är jag inne i ett flow vad gäller min hälsa och tillfrisknande. Jag tycker det går väldigt bra och relativt smärtfritt :) Jag är jättenöjd och ser positivt på framtiden, även den snaraste framtiden, alltså de kommande veckorna. 

 

Men med tanke på ätstörningar, så har jag nu i helgen fått lite reflektioner på det. Det är vanligt förekommande, de vet vi alla, det är mera förekommande än du kan tro. (Ofta) en flicka blir inte sedd, hörd eller "presterar" när hon är 10 år (eller yngre), börjar bli introvert och agerar skadande mot sig själv samtidigt som hon försöker göra alla utomstående och familj nöjda, hon presterar hemma, i skolan, hos vänner och även gör sitt bästa i sin idrott. Men det räcker inte och hon måste bli mera restriktiv för att "fixa" de som anses svårt. Och sen klarar hon något av sina mål och inser att den här vägen fungerar, men då brukar det vara för sent. Då är hon redan inne i sitt restriktiva tänkande, ett tankesätt som är svårt at bryta. Men det går, om man bara får rätt hjälp och gör rätta val och är envis. Det viktigaste är dock att närstående ser detta i tid och ger flickan den bästa möjliga hjälp för att komma ut ur detta. 

 

Min historia ser inte riktigt ut på detta sätt, mina problem var inte kopplade till idrotten eller skolan, utan till mera personliga angelägenheter, något som nu 10 år senare, fått sin lösning och nu kan jag börja fokusera på mig själv, men på ett BRA sätt. Det har jag absolut inte kunna gjort under 10 år, men nu kan jag det. Även om det gör ont att ändra sitt liv så det passar, så vet jag också att min hälsa går i första hand, och alla individer måste må bra och på detta sätt så kommer vi alla göra det, alla som är inblandade. Jag inbildar mig det i alla fall. Jag mår ganska bra måste jag säga, även om det påverkar mig i vardagen. Men här i Halmstad så kan jag bara fokusera på mig själv och göra val som är bra för mig själv. Det kan jag verkligen och det känns så skönt. 

 

Från friidrotts-VM så fick jag en känsla av stolthet som infann sig inne i mig. Det är konstigt jag vet, att en 2,5års sjuk anorektiker jämför sig (i drömmarnas värld) med världstjärnorna i VM. Men jag gör det och känner mig stolt. Igår så tittade jag på damernas höjdhopps-final och alla (nästan i alla fall) är sjukt magra och ser ut att vara multi sjuka i ätstörningar, fast jag tror mig veta att så inte är fallet, men det går inte att undvika. När man nästan ser ryggkotorna från magens håll så känns det som att det inte är mycket som håller henne upprätt, så för mig är det nästintill oförståerligt att det kan hoppa 1,90 meter högt med de där taniga benen och smala kropparna. Det är något som faktiskt avskräcker mig från att själv vilja se ut så. Jag har testat, och insett att jag inte klarar det om jag vill göra det som jag älskar, vilket jag självklart vill. Då ser jag hellre ut som Shelly-Ann Fraiser-Park, sprintern som tog 3 guld. Men nu är jag inte 1,40 lång, men lika muskulös skulle jag gärna vilja vara. :) 

 

Det förekommer mycket ätströningar i idrotter där vikten är viktig, bland annat konståkning, gymnastik, backhoppning (faktiskt män här!) men det förekommer inom alla sporter i större eller mindre grad. Vare sig man vill det eller inte, så jag uppmanar er till att hålla utkik efter signaler och tecken på att flickor och även pojkar börjar förstöra sig själv och sin framtid. De kastar bara bort sin framtid och kanske också hela sina liv, och delvis annhörigas liv. Hjälp dem om ni kan! :) Det skulle hjälpa väldigt.