Jenny Häggblom

Istället för att fokusera på träning eller friskvård idag så kommer jag istället ta er med på en resa. Jag kommer ta med er på en av mina allra tyngsta resor i livet, och med resa menar jag fysisk resa (som i semesterresa), en resa som jag aldrig tidigare kunnat sätta ord på. Det är nämligen augusti månad och om exakt 1 vecka så är det exakt 4 år sedan jag satte mig på det där flygplanet med enkelbiljett till, och med destination, USA.

Det visade sig vara en resa som jag, inte bara gjorde för att bli världens bästa golfare, utan det visade sig sedan att det blev mitt livs tyngsta resa där livet omkullkastades (från mina planer då) och en resa som ni redan vet en del om (om inte, läs mina kränkningsinlägg här på bloggen).

Det var som sagt augusti, i början av månaden och jag började få resnerver så det hette duga. Men jag var tuff och spelade cool, fast jag på insidan var jävligt rädd och nervös för vad som väntade. Jag visste att avresedatum var den 18 och att jag innan dess skulle till Helsingfors för att fixa klart med visumet. Jag började så småningom att packa mina väskor, tog det ganska lugnt så jag inte skulle glömma något viktigt, det var ju inte så enkelt att hämta om man glömt något nämligen.

Den 17 augusti på kvällen så satt jag, Totte och Johanna (min brors sambo) i mitt rum och jag la ner de sista sakerna i min gröna kappsäck. Totte och Johanna var där som stöd då, jag ville verkligen umgås med dem så mycket jag kunde innan jag drog iväg. Jag kommer ihåg att Totte drack mera än 1 öl där och då i mitt rum, jag tror också att han var spänd och nervös inför att lillasyster skulle ut i världen, till en okänd plats. Jag har en bild från den kvällen, något suddig men ändå.

 

Totte, på min stol i mitt rum, medans jag packade det sista den där augustikvällen 2010. 

Nu var det sista packat, väskorna stod i hallen och jag hade inget mera att göra den kvällen mer än att umgås de sista timmarna med mamma, pappa, Totte och Johanna. Jag tror, men minns inte riktigt, att även mormor var där en stund (kanske farfar också?!). Jag hade alla de jag älskar närmast mig den kvällen, det var en trygghet. Nu väntade något främmande framför mig.

Den 18 så åkte vi med Tottes Volvo till Sverige, vi klämde in oss alla 5 i bilen och myste på vägen till Arlanda. Det var mysigt. Mamma satt bredvid mig och jag tror vi höll handen flera gånger under resan. Mamma var sjuk just då, sjukskriven, hon hade bara dagarna innan legat på akuten med enorma smärtor i benet. Jag ville inte lämna henne, men jag måste. Det var trångt, det var varmt, men det var värt det!

När vi väl kom till Arlanda så ville jag inte släppa taget om min familj, jag ville inte åka, jag ville verkligen inte lämna dem. Tårarna bara vällde fram ut mina ögon, jag försökte hålla tillbaka men det gick inte, de bara sprutade. När vi stod där vid säkerhetskontrollen så ville jag inte släppa taget om dem, jag ville inte. Jag vet inte, men jag tror jag kramade mamma i flera minuter. Det kändes så. Tårarna sprutade och jag visste att längtan skulle bli enorm. När jag sen kramade pappa, Totte och Johanna, så sprutade tårarna på alla. Jag vet ärligt inte om jag någonsin blivit så tagen av stunden som då, Totte grät, det rörde mig in till själen. Johanna grät, vi kramades. Men jag måste släppa, flyget väntade.

När jag vände ryggen om så knackade mamma mig på axeln, hon sa ”ta det här paketet, och öppna det när du kommer fram, inte före, lova mig det”. Jag lovar mamma, jag lovar. Sen gick jag igenom och tittade bakåt på familjen som stod kvar på samma plats som just, de gick inte, de stod kvar och tittade och grät. Jag gick, med ryggen mot dem igenom säkerhetskontrollen, och när jag klarat av den måste jag gå igenom glasdörrarna in till gaten. Glaset var frostat, det betydde att jag inte kunde se dem mera sen. Jag väntade med att ta de tunga stegen och kollade tillbaka en sista gång. Mamma gjorde ett hjärta med sina händer. Det var det sista jag såg innan dörrarna slog igen.

Jag gick in och grät, jag grät floder. Jag skämdes. Varför skulle jag, som var så tuff, gråta såhär? Skämmas Jenny. Men jag kunde inte hålla tillbaka. När jag kom fram till rätt gate, den avgångsgate som skulle ta mig till flyget som i sin tur skulle ta mig till Amsterdam, så tog jag upp telefon och ringde mamma. Det hade gått max 10 minuter, men jag saknade henne redan. Jag fick höra hennes stämma, och jag märkte att hon fortfarande hade gråten i halsen. Det berörde ännu mera.

På flyget så fortsatte jag gråta. Jag grät mer och mer för varje minut jag kom ifrån mamma och min familj, min tårögda familj som hade stått där vid min sida under de senaste 19 åren. Vi hade aldrig vart ifrån varandra mera än 1 vecka, max 2. Nu skulle vi vara ifrån varandra i minst 4 månader. Det var en hemsk tanke. Jag grät för den tanken också.

Maten på flyget gick absolut inte ner, och ungarna som satt omkring mig med sina föräldrar kollade konstigt. Men jag brydde mig inte, jag försökte hålla masken, jag försökte verkligen. Men det var svårt. Jag landade efter ett par timmar i Amsterdam och jag ringde mamma direkt. Hon svarade, då var de ombord på Eckerö Linjen igen och jag fick höra hennes ljuva stämma. Hon försökte lugna mig, men jag vet inte om hon lyckades. Jag hade en stund på Schipol innan flyget till Atlanta skulle gå. Jag fördrev tiden i butiker. Jag köpte en säsong, säsong 8, av Cityakuten – med holländsk textning. Sen gick jag till gaten, och jag ringde mamma igen. Nu var det svårare att nå henne, men hon var i radioskugga på Ålands Hav.

Innan jag skulle gå ombord och igenom sista gaten i Amsterdam så kollar de alltid igenom väskorna, dvs handbagaget, innan man går ombord på planet. Jag hade inte köpt varken vatten eller mat eftersom jag hade svårt att svälja tack vare alla tårar som fyllde alla kanaler. Men jag hade ju ett paket som jag fått av mamma. Personalen frågade en mängd frågor om allt möjligt och jag fick fylla i papper och sånt, en av frågorna var ”Har du fått någonting inslaget av någon som du inte vet vad innehåller?”. Svaret här var ju JA, eftersom jag hade paketet från mamma som jag inte fick öppna innan jag kom fram. Men jag, rebellisk som jag är, svarade självklart NEJ på frågan. Jag ville inte svika mamma. Jag kom ändå igenom kontrollen och nu var det inte någon återvändo till mammas trygga famn. Planet som stod framför mina ögon skulle ta mig till andra sidan Atlanten och till en ny miljö, en ny vardag, en vardag utan mina föräldrar och barndomshem. Jag grät igen.

På flyget så rann tårarna. I 8 timmar så grät jag okontrollerat, jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag fick ner lite mat, tack vare all energi som gått åt till både tårar och alla känslor som blossat upp under den här dagen. När jag landade så rang jag mamma igen. Nu var jag här. Hon svarade. Det var underbart att höra hennes röst. Hon berättade att resan hem gått bra för dem och undrade hur jag hade det. Jag visste inte.

Jag fick så småningom mitt bagage, 2 väskor och 1 golfbag. Sen gick jag ut i ankommande-terminalen. Där väntade en hel hop med människor. Jag stod i ett hörn och väntade på Coachen som skulle hämta mig. Hon kom sent. Jag var rädd. Jag var väldigt reserverad under hela bilfärden till där jag skulle bo, vilket jag inte visste hur skulle vara (skulle jag få en säng, fanns lakan, kudde, toalett etc.). Coachen tog mig till en liten butik där jag fick köpa på mig förnödenheter så jag skulle klara mig kommande 15 timmar till dess att vi skulle till Walmart dagen efter. Vad skulle jag ha? Musli och yoghurt blev det. Vet inte om jag köpte mera, jo vatten. Sen for vi hem och jag fick installera mig i mitt nya hem, dvs rum. Jag hade säng, toa, ett skrivbord och ett litet kök. Det kändes tryggt. Nu väntade ett samtal jag längtat efter, mamma igen. Jag ringde och väckte henne, det var sent där jag var och tidigt där mamma var. Men inget skulle hindra mig från att ringa, det lovade hon. Hon tröstade mig när jag grät i telefon och sa att jag längtade efter henne. Hon grät också. Vi grät båda två.

Jag öppnade paketet från mamma, jag var framme och jag hade ju lovat att öppna det först nu. När jag öppnade det så grät jag ännu mera. I paketet så fann jag en åländsk flagga och en fotobok som mamma gjort till mig, så jag inte skulle glömma var jag kom ifrån. I den boken fanns bilder på mamma, pappa, Totte och mig, huset, midsommarstången, Ålänningens sång och en karta över Åland. Tillsammans med alla fina bilder så hade mamma skrivit flera fina ord, ord som jag minns än idag. Boken stod på nattduksbordet under hela min resa och jag tittade i den flera gånger per dag de kommande månaderna. Den kvällen, den första i USA, grät jag mig till sömns. Jag trodde inte jag skulle somna, men det gjorde jag. När jag vaknade igen så hade jag just sovit min första natt och nu väntade äventyr som skulle förändra mitt liv framåt. Jag var rädd, extremt rädd. Och jag saknade familjen.

Nu har även ni fått ta del av min värsta resa genom hela mitt liv. Den resa som jag aldrig kommer glömma. Ni har som första personer, kunnat ta del av känslor jag hade under detta långa dygn. När jag skrev det här nu, så tror jag att jag grät exakt lika mycket som jag gjorde under detta dygn. Tårarna rinner i skivande stund på mina kinder och jag minns exakt hur det var. Hoppas ni förstår mina känslor för denna upplevelse. Mina tankar. Mina minnen. Jag glömmer det aldrig och jag kommer alltid älska min familj, nu mera än förut. Jag älskar er.

Kram, er Jenny.