2014-02-03
17:39:17
Ett minne jag bär med mig än idag
Nu har jag haft helg, som alla andra. Den har väl mest bestått av skolarbete men igår så var jag även på Crossfit. Hann även med ett stadsbesök i lördags. Men nu är det måndag och ny vecka, vilket innebär nya plikter som kallar.
Jag började personligen veckan med att skriva första deltentan i Psykologin, det gick bra så det är inte något som jag oroar mig inför. Efter tentan så satte jag mig och filosoferade en stund på bilblioteket och sedan intog jag även lite föda på samma ställe. Efter det hamnade jag som planerat på gymmet för ett arm och bröst pass. Sjukt bra gjort, till och med så trött i överkroppen att det nästan gjorde ont när jag skulle dricka vatten! Då har man punktmarkerat området! Go känsla måste jag säga!
Eftermiddagen hamnade i slutarbetets händer och nu så är version 2.0 klar för granskning av min handledare. Hoppas det blir mindre korrigeringar och förbättringar nu! Men det borde det bli, jag har ju ändå fått den kollad en gång och nu genomfört lite förbättringar. Men man vet aldrig på den här nivån.
Jag kom just på en sak, en liten nostalgisk sak som jag aldrig kommer att glömma. Det var bara några år sedan, en sommardag när vi var hemma, mamma och pappa och jag. Jag tror vi spelade golf på gräsmattan, eller så sparkade vi en liten röd gummiboll (som numer är Katjas leksak). Jag skulle i alla fall ta mig ett par meter framåt och tänkte testa spinga den korta sträckan. Sagt och gjort, jag sprang några tafatta steg.
Kanske inte låter så hemskt konstigt tycker du? Det förstår jag. Men till historien hör, att jag under denna sommar, 2011. Inte hade förmågan att springa, knappt gå under en tid för jag var så utmärglad av svälten och näringsbristen. Jag orkade ingenting och då att springa var inte att tänka på. Jag var trött av ingenting kan jag säga. Gå till postlådan och hämta tidningen kunde räcka för min vardagsmotion. Men nu sprang jag några steg, och jag kommer ihåg hur glad jag var för att jag kunde det! Det gick liksom inte att beskriva.
Varför kom jag på detta nu då? Jo, det är nämligen så att jag numera springer för varje uppvärmning (mer eller mindre) när jag gymmar, mina 5 pass/vecka. Det är liksom inget konstigt för min del, det är naturligt att springa för mig. Jag blir varm i kroppen så jag sedan kan utföra alla de övningar som jag har på mitt schema. Och idag fick jag en flashback till den dagen då jag tog mina första stapplande steg på gården i Eckerö. Vilken resa! Och den är inte slut än.
Varje dag så jobbar jag hårt, hårdare än någon kan se utifrån. Jag jobbar med mig själv, med mina känslor, tankar och handlingar. Jag går dagligen igenom minst en negativ period, en period som jag för 7 månader inte kunde hantera på ett bra sätt, jag hamnade i något destruktivt. Nu vänder jag på historien och tänker på det från motsatt synvinkel. Jag försöker, då jag hamnar i en svacka, att tänka utifrån ett friskt perspektiv och tänka på mina mål med mitt liv, mitt framtida yrke, framtida relationer m.m. Tänka och tala med mig själv i termer som "Jenny, om du inte äter, då kommer du aldrig att bli PT", "Du kommer aldrig bli så ´fit´ som du vill bli" m.m. det vänder sig per automatik i min skalle vilket är otroligt skönt!
Så tillbaka till den dagen där jag fick springa mina första steg sen jag insjuknade 2010. Den glädjen jag kände då, försöker jag känna flera gånger per dag. Varje gång jag vinner en match kommer känslan tillbaka. En känsla som jag bara inte kan beskriva, som är så skön att uppleva. Detta får mig att kämpa vidare!
Jag är stark, jag är stolt, jag skall vinna, och ja, jag är helt enkelt BÄST!
Kämpa, hoppet är det sista som sviker!
Kommentarer:
#2:
MAM
Du är bara bäst! Skönt att få ta del av dina tankar från en mörkare period i livet. Jag blir glad och rörd av att du kan sätta ord på känslor och tankar. Fortsätt framåt :)
Kommentera inlägget här:
Jo Jenny vi vet du är bäst. Bara att kämpa på jag vet att du fixar det du har bestämt dig för. Pappa