2014-07-21
12:13:10
Att bli kränkt och mobbad - för ingenting alls
Jag har mycket på mitt CV som ingen vet om, mycket jag har vart med om men som ingen förstått eller ens vetat att har hänt mig. I detta inlägg kommer jag att skriva av mig av några av de händelser som färgat mitt liv och som jag vill dela med mig. Jag kommer inte att nämna några namn, men jag känner på mig att de som läser detta och känner igen sig vet vem jag menar och kanske känner sig träffad själva. Det är inte meningen att skapa rabalder eller ens kränka någon annan, men jag vill verkligen dela med mig nu, för nu tycker jag det är dags. Det är saker som jag burit på under flera år och som präglat mig och till och med satt mig i den livssituation som jag under de 3 senaste åren befunnit mig i.
Jag har under mitt liv blivit både kränkt och mobbad. Kränkt av personer som jag trodde stod mig nära och mobbad av personer som jag ville ha en bra kontakt med, men det blev inte fallet. Till att börja med så skall jag härmed definera vad kränkning och mobbning betyder, så ni vet vad jag snackar om.
Kränkning betyder "att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet". Ordet mobbning betyder "en eller flera personer utsätts för systematiska trakasserier inom en social grupp". Mobbning kan ske direkt, med fysiska eller verbala medel, eller indirekt, t.ex. genom social isolering.
Jag har blivit både kränkt och mobbad. Och det är jobbigt. Väldigt jobbigt. Det är så psykiskt betungande att inte kunna försvara sig eller ens våga berätta om det till andra, inte ens till närmast anhöriga. Flera saker som jag vart med om har jag först flera år senare vågat berätta för andra, och jag har nog inte berättat allt ännu heller. Men här kommer ett axplock från det som jag vart med om.
En händelse som jag inte kommer att glömma inträffade för säkert 15 år sedan, kanske ännu längre. Men det var först för kanske 1-2 år sedan som jag berättade för mina föräldrar och för min psykolog vad som hade hänt. Det var nämligen så att jag och min brorsa var på lunch/middag hos en person, och när vi skulle äta så satte vi oss som vanligt ner vid bordet. Min bror, som då är pojke, fick äta med vilket bordsskick som helst, men jag, som ju är flicka fick inte äta hur som helst. Jag fick böcker under armarna och skulle således äta på detta sätt. Det är en ren och skär kränkning av denna person, mot mig. Idag har jag gått vidare, men jag kommer aldrig glömma det som hände, oavsett om jag vill minnas eller ej.
En annan händelse var på golfbanan. Jag hade nyligen köpt en beanie (bredare pannband, kortfattat) och det var ett Peak och hade färgen blå. Jag ville förstås använda denna och hade därmed den på mig när jag kom till banan för träning. När jag kom in på klubben så fick jag direkt en kommentar, "nämen se där, där kommer Marge Simpsons". Det var också en kränkning, men i form av en kränkande kommentar. Jag hade inte på mig den huvudbonaden flera gånger, det är först nu som jag anväder den igen och det är kanske 5-6 år sedan jag köpte den.
I golfkretsarna finns det mycket folk i rörelse. Mycket folk som inte känner en, och mycket folk som känner en lite bättre. En person jag trodde jag kände bra har utsatt mig för någon form av kränkning som jag inte kan kategorisera. Men den här personen har påpekat min axelställning flertalet gånger, att jag är rundaxlad och har dålig hållning. Jag jobbade som en tok med att "reparera" detta, men det lyckades aldrig riktigt. Idag vet jag varför. Jag är genetiskt lagd såhär, med mina runda axlar. Jag kan ingenting göra åt det utan har fått acceptera det och leva med det, men det är hursomhelt ingenting som jag glömmer i första taget. Idag kan jag berätta och jag har idag förstått att man kan ha rundade axlar utan att skämmas för det. Men då trodde jag inte det gick och jag gav mitt allt för att försöka rätta till det.
Jag har ju vart en sväng till USA också. Den största bidragande orsaken till att jag kom hem därifrån sjuk som fan, var att jag blev kränkt av mina lagkamrater och tränare. Det var många händelser som bidrog men de två som lyser starkast var nog de jag skall beskriva nedan.
Den första händelsen var en dag när det var ca 30-35 grader i solen, och i Atlanta är det ganska fuktigt. Vi hade vart på golfträning ute på en bana och nu hade vi just kommit tillbaka till dormen. Jag satt ofta längst bak i bussen på väg ut till banan, det var liksom min plats, och där satt jag helt ensam. Nu hade mina lagkamrater börjat gå ur bilen och jag får höra "Jenny, can I have a word with you please?" av vår coach. Okej, ja visst. Jag var sjukt nervös och visste inte vad som väntade. Det visade sig, att när de andra gått iväg, så satte jag ensam i bussen med coachen och fick mig en känga. Jag fick reda på ett "du måste göra någonting åt din svettlukt, det är inte så gott i bussen". Okej.... Inte undra på när vi just tränat och det är 30+ grader ute... Men visst. "Jag kan skjutsa dig till butiken så du kan få köpa en deo", hördes... "Tack, men jag har en och jag använder den flera gånger per dag". En sådan hemsk sak... Inte kan jag väl rå för att jag svettas mera än andra och har det också genetiskt, min mamma har de generna som jag ärvt.
En sista sak som jag tänkte ta upp är en händelse som väl inte är en så stor big-deal egentligen, det finns betydligt större från USA tiden. Men som skedde ganska tidigt i min vistelse over there. Vi hade opening dinner på skolan med hela idrotts-sektionen (dvs alla idrotter i skolan var representerade och vi hade en middag tillsammans med samkväm och tröjutdelning). Det var buffé och vi gick och tog mat så mycket vi ville. När det kom till desserten så avstod jag den, och då fick jag höra från min norska lagkompis (som jag då hade kommit närmast) att "går du på slanken?", slanken = bantar du. Nej, men jag har valt att avstå skitmat i förmån för att bygga muskler och i förmån för min egen hälsa. Tydligen var det inte okej... För mig är det helt ok att avstå ett dessertbord om man vill, om man redan för flera år sedan slutat med godis och sådant. Jag ville vara så fit och frisk jag kunde då, men det höll inte i sig så länge. En månad senare så hamnade jag på vårdcentralen för utmattning och överträningssymptom. Jag gick in i väggen och det ledde till ännu mera kränkningar och mobbningar från deras sida.
Bara att nämna, en grej var att jag inte fick delta i konversationer och att de andra gick från bordet när jag kom, eller att de tystnade när jag kom. En annan var att jag fick den här bloggen ifrågasatt, och dessutom rekommenderad att ta bort den eftersom jag hade kränkt andras personlighet och deras rykte när det kommer till skolans policy i USA. Men en massa andra saker hände också, som jag inte ens orkar nämna här.
Så vad kan jag dra för slutsatser av det här då? Jo, jag har som du kanske märkt, vart med om en hel del saker i mitt liv. Saker som jag inte har kunnat eller vågat berätta om innan, men som jag idag kan sätta ord på och förhoppningsvis också få ett förlåt från inblandade. Ett ynka ord som "förlåt" skulle betyda så extremt mycket för mig. Ett litet uns av "Jenny, jag förstod inte hur jobbigt det vart, men jag vill be om ursäkt". Det skulle göra det så mycket lättare att kanske (om jag någonsin kommer att) acceptera.
Jag vill verkligen att ni skall veta detta och att ni sprider detta vidare till andra. Det är flera än jag som råkat ut för kränkningar och mobbning här i livet. Flera som mår dåligt, som fått tvångstankar och som förstört sina liv (antingen tillfälligt eller permanent). Jag gick in i en ätstörning som tog 3 år från mig, 3 år (mellan 19-22) som jag inte får tillbaka. Men jag har istället fått massor med erfarenhet och lärt mig mycket om mig själv, kunskap jag troligen inte skulle kunna skaffa mig på annat sätt.
Tack för att just Du läste denna text. Hoppas du förstår mig nu. Tack!
Kommentarer:
#2:
Lynn
Fy vad hemska saker du varit med om Jenny. Att vara i ett nytt land, väldigt långt bort från familj och vänner tycker man ju är tillräckligt jobbigt men att sedan även tränare och träningskompisar kränkte och mobbade dig är hemskt! Jag kan inte fatta hur en tränare ens kan tänka tanken att utsätta någon för dessa saker. Vilken jäkla resa du gjort Jenny!
#3:
Tina
Toppenbra skrivet Jenny! Förstår bra hur du känner det, upplevde en hel del i skolan och ännu idag finns det personer som kan såra djupt, fast man borde kunna sätta sig ovanför det! Kämpa vidare, du har kommit fantastiskt långt på så kort tid! Kram <3
#4:
Marie
Jätte bra skrivet Jenny. Önskar dig allt gott :)
Kommentera inlägget här:
Så bra skrivet! Fy, vad det finns elaka människor i vår värld! Jag tror det är många som inte förstår hur mycket de kan såra. De bara inte tänker på vad som kommer ur deras munnar. Jag tor också att många gånger de som är elaka är de som egentligen mår sämst. Synd bara att de även lyckas att få andra att må dåligt. Bra att du kommit så långt, att du kan prata och skriva om dina upplevelser. Heja Jenny!!! <3