Jenny Häggblom

En av de saker, som jag utsatts för, och som tagit mycket energi av mig är en händelse som också skedde i USA. Det var en händelse som fick enorma konsekvenser, även om själva händelsen i sig var pytteliten. Jag vet att jag nämnde det här när det var i "skottgluggen", men inget mera än så. Idag är jag redo att berätta om det, redo att möta mina egna demoner, redo att dela med mig. Dela med mig av en händelse som skjutsade mig ännu djupare ner under jorden, under bägge fotknölar och bort från allt vad som självförtroende hette. 

 

Själva händelsen skedde väl succesivt. Det började säkert mycket tidigare än när det "upptäcktes". Jag har alltid skrivit vad jag gjort, vad jag tränat, var jag tränat, vem jag umgåtts med, hur jag lever där jag är i världen osv. här på bloggen. I USA var detta inget annorlunda, men konsekvenserna av det fick annorlunda följder. 

 

Jag kommer ihåg att det var i November 2010. En i laget fyllde år, detta var en lördag. Vi hade planerat att "kidnappa" henne och överraska henne med en middag ute på ett ställe som heter Cheescake Factory. Sagt och gjort, det gjorde vi. Vi lyckades med alla punkter. Kvällen var trevlig, även om den var spänd mellan vissa personer i gruppen (dvs en tjej i laget snackade absolut inte med mig vid detta laget - ingen aning om varför). När vi hade ätit klart så tog vi oss tillbaka till studentlägenheterna (sk. dormen). Innan jag fortsätter med historien härifrån så måste jag göra ett instick och ett sidospår. 

 

När vi började skolan så måste vi skriva under ett kontrakt där vi sade att vi inte skulle mobba, kränka andra, se alla som personer, dricka alkohol på skolans område och i skolans lokaler (inkl boendet) osv. Alla skrev under detta, det var ett krav för att få spela golf och börja skolan. Nu, tillbaka till historien. 

 

När vi nu kom hem från middagen så hade en av de äldre killarna i herrlaget, tagit med sig sin största väska som dessutom hade skolans logo på sidan, det var en av våra resväskor som alla i laget hade fått. I denna hade han kläder, men bara lite grann. Han fyllde istället upp väskan med öl och alkoholhaltiga drycker och smugglade in dem i boendet på detta sätt. Ingen märkte något av vakterna. Jag hade redan sagt att jag skulle sova tidigt, jag var redan här utbränd och helt slut, så jag gick hem till mig. Men jag vet, tack vare sociala medier m.m. att det var en extrem fest hos golfarna och att de inte var nyktra. Detta skedde dessutom i dormen. Tjejerna gick också ut till en bar, men de grundade upp hemma vid i lägenheten. 

 

Jag skrev om detta här på bloggen morgonen efter, och detta tog hus i helvete. En av tjejerna skriver på mess att vi måste snacka. Okej, visst tänkte jag, det går väl bra. Då visade det sig att den här tjejen som fyllt år, hade blivit kränkt av att jag skrivit om festen på bloggen och skrivit om alla som de var fyllon som inte brydde sig om allt vad regler hette. Detta kan jag inte skriva under på, men det ansåg hon. "Du kan inte skriva på offentliga sidor om hur vi festar och har oss" bla bla bla... "fattar du inte att det kan sprida sig och ge dåligt rykte om golfarna här i skolan"...

 

Jag förstår precis. Jag beklagar. Det är mitt fel. Hur de fått tag på min blogg är fortfarande ett mysterium, men när de nu fått tag på den så hade det använt copy-paste och google translate för att översätta allt jag skrivit till respektive modersmål (norska, danska, franska och spanska). På detta sätt fick jag skit för att de brytit mot reglerna. 

 

På måndagen blev jag inkallad till headcoach för ett individuellt samtal. Ett samtal som inte var så angenämnt. Ett samtal där jag, helt ensam, fick sitta och förklara mig. Ett samtal där coachen mer eller mindre skrek på mig, utan att hon ens tagit del av vare sig text eller händelse i sig. Allt hon sade var det som de andra spelarna sagt till henne, dvs hon var egentligen en tredje källa (först google, sen spelarna, sen coachen). Hon hade ingen aning om vad dom gjort, hur dom gjort det, vad jag skrivit eller vad som hänt. 

 

När jag väl satt där på kontoret fick jag ett sjukt meddelande från coachen. "Jenny, jag har ringt och bokat tid till en psykolog. Du måste få hjälp med ditt beteende. Du kan inte göra såhär." osv. Jag till psykolog? För att jag skivit vad dom andra gjort, att de andra brutit mot reglerna, att jag skildrat sanningen, är det jag som skall gå till psykolog då? I USA är det tydligen så. 

 

Jag gick ett par gånger till psykolog. Jag bad även om ursäkt till de berörda. Men jag fick ingen förklaring från coachen eller ens gehör för att jag berättat att de brutit mot alkoholreglerna i dormen m.m. Ingenting. Det enda uns av hopp jag nu hade var psykologen. Det var den enda som var på "min sida" just nu. Trodde jag. 

 

Efter ett par veckor samlades hela gruppen, hela damlaget, för ett samtal angående vad som hänt och även genomföra lite cooping strategier för att hantera detta i framtiden. Under hela samtalet så fick jag sitta och försvara mig, jag hoppades på att psykologen skulle vara på min sida och förstå mig, men till och med hon vände mig ryggen under detta samtal. Helt plötsligt bar jag hela bördan på min två, redan nedtyngda, axlar. Nu var detta droppen som fick bägaren att rinna över. 

 

Efter detta så orkade jag inte mera, jag började äta mer och mer restriktivt. Träna mer och mer, oftare och oftare. Plugga mer och mer. Golfa mindre och mindre. Allting var helt på väg åt fel håll. Jag var på väg ner i avgrunden och det kände jag. Jag visste att något var fel, väldigt fel. Men det var veckor och dagar tills dess att det var jullov och jag fick komma hem. 

 

Efter julen, att behöva åka tillbaka till det helvete som jag ändå hade där, var inte roligt. Att komma tillbaka och möta mina värsta fiender som inte ville prata med mig eller ens se mig, var inte så roligt. Jag fick nog och drog mig tillbaka till mitt rum. Jag åt ingenting, nästan i alla fall, och jag tränade så mycket jag orkade. Jag magrade 3 kilo på 8 dagar, 3 kilo som försvann innan jag fick åka hem. Åka hem till mamma, familjen och tryggheten. Tillbaka till ett liv. Skulle jag inte kommit loss, skulle jag inte fått komma hem, skulle inte mamma legat på, så skulle jag kommit tillbaka i en kista - det visste jag. Detta var ingen hållbar livsstil. Jag klarade inte upp det själv. Hemma fick jag i alla fall hjälp, även om jag skulle tappa 14 kg till på ca 1 månad. Jag var i botten. 

 

Nu, ca 4 år efter händelsen, kan jag och vill jag berätta om det. Det är preskiberat och jag kan inte bli utsatt för det helvete som jag blev där och då. Jag kan inte bli tvingad till psykolog, inte bli tvingad till något som jag inte är med på. Och den största skillnaden mellan idag och då, är att jag idag är 4 år äldre, 4 år rikare med erfarenheter och inte minst 4 år psykiskt starkare på alla plan. Jag är en ny person idag, en person jag inte kunde tro att jag skulle bli när jag var yngre. Jag är idag stolt över mig själv, stolt att jag lyckats reda upp detta helvete som de orsakade för mig, stolt över att leva, stolt över att våga berätta öppenhjärtigt. 

 

Jag hoppas du förstår att detta tog ner mig ordentligt, från det att jag blev tvingad till psykolog och till sista februari ca 3,5 månad senare hade jag tappat 27 kg på kroppen och tappat hela psyket på kuppen. Jag var nästan ett vandrande lik. Jag hade det tufft, väldigt tufft. Det tog länge innan jag kunde släppa denna händelse, länge innan jag vågade skriva igen, länge innan livet började flyta på igen - det tog nästan 3 år. 3 år, det är lika länge som de andra i det laget (som mobbade) tog sin examen på. Själv tappade jag nästan alla dessa år, om jag inte skulle vuxit psykiskt och hittat mitt kall i livet - personlig träning och inspiratör. 

 

Jag vill komma ut och prata om detta med folk. Prata om mobbning, kränkning, inspirera andra och motivera andra till att våga tro på sig själv även om andra trycker ner en. Jag vill hjälpa andra att må bra, både fysiskt och psykiskt. Ingen skall behöva hamna i skiten jag vart, ingen! Jag vill hjälpa andra att må så bra som dom kan! 

 

Tack snälla för att du orkade läsa, orkade ta del av ännu en händelse, en händelse som formade mitt liv under en lång period. Detta du just läst, det är det som påverkat mig mest, det är den enskilt värsta händelse som skett i mitt liv (som jag kan komma på nu i alla fall) och det är den senaste händelsen som ligger mest ytlig av alla andra kränkningar och mobbningar. Tack snälla! 

 

Kramar

Jenny <3