Jenny Häggblom

Idag är det Glädjens dag! Fira den genom att ge en glad min till den personen som sitter närmast dig, ett smile gör så mycket!

 

 

"There are Hundreds of Languages around the world, but a Smile speaks them all"

 

"Smile and let the whole world wonder why"

 

"The sexiest curve on your body is your smile"

 

"Every time you smile, I smile"

 

 

Själv så har jag inte gjort så mycket. Började med att vakna okristligt tidigt, jag vaknade redan före klockan 6. Det är inte på en fläck acceptabelt, och när jag jobbade på att somna om så blev jag hungrig på kuppen så det var bara att kliva upp och käka. Det är omöjligt för mig att sova hungrig numera, så det var bara att ta tjuren vid hornen och äta frukost. Mycket tidigare än jag räknat med. Men så var det idag, livet ville det idag - acceptera och gå vidare. 

 

La mig på soffan för att göra ett tappert försök att somna om - gick katastrofalt dåligt. Åkte så småningom till gymmet istället. Det var kondition på schemat idag, det innebär att jag inte kunde åka direkt efter frukosten utan jag fick vänta en stund så att maten skulle sjunka undan. Men jag var uppe på löpbandet redan 07.57, så det var ändå ca 1 timme innan normal tid. Väl uppe på bandet så skulle jag gå en match dels mot mina ben, men även mot mitt psyke. 

 

Det var kanske tröttheten i kroppen, av en natts dålig sömn som satt sina spår i benen, men det kan också vara en kombination av att jag satt 3 minuter i jägarställning igår. Det skapade lite mjölksyra om jag säger så. Men jag tyckte jag fick bort den ganska bra genom att triggerpunkta bort den. Men visst, lite syra kan det vart kvar. Jag "struggla" en del på bandet men det gick ändå relativt lätt - tack till tvn som hade ok händelser under tiden, utan den så skulle jag gett upp tror jag. Jag hade som mål att springa 30 minuter, helst 35 men det är inte ett måste. Att tillägga är att jag springer på 2,5 graders lutning konstant så det blir tyngre än att springa på plan mark, därför springer jag inte så länge. Hinner ändå omkring 5 km per vecka i löpning så det är inte dåligt på något sätt men värt att notera. Jag sprang nu på där i min trötthet och muskelseghet, och tiden gick (som tur var). När det gått 26 minuter så drack jag lite vatten, och då blev det nästan så att jag kippade efter luft ca 10 sekunder innan den normaliserades igen. Under dessa 10 sekunderna så kunde jag konstatera att jag fick syra i musklerna och tröttheten gjorde sig återigen påmind. 

 

Men jag tänkte att "Nej, det är 4 minuter kvar, jag testar för jag vet att jag klarar detta!". Jag körde på och borrade in skallen i väggen och körde på. När det gått 30 minuter då kände jag att jag återgått till en skönare känsla så jag fortsatte springa. Vips hade det gått 33 minuter och jag kände att jag hade det, jag klarade 35 minuter. Men så när klockan slog över till 35 minuter ville jag pressa det sista jag hade ur benen, så jag pressade mig till 40 minuter. Jag klarade även det, men sista minuterna kommer jag inte så tydligt ihåg om jag skall vara ärlig. De var jobbiga, extremt jobbiga. MEN jag fixade det och jag bevisade mera för mig själv att jag klarar vad som helst, bara jag vill och VÅGAR! 

 

Jag körde sen lite mage, rumpa och nedre delen av ryggen. Så kallat "abs & as"- pass med mig själv. Fick trötta ut ländryggen ordentligt så det var skönt. Jag fick ihop ett pass på 2 timmar så jag var inte dålig idag, snarare duktig! 

 

Detta fick mig att tänka och reflektera lite, igen en gång, på mig själv och min utveckling. När jag var yngre så vågade jag nästan ingenting, jag vågade inte ringa till okända och jag undvek butiker där man syndes tydligt för den som stod i kassan, det var jobbigt att bli "sedd" på det sättet. På golfanan eller varsomhelst för den delen så vågade jag vaken lyckas eller misslyckas. Jag vågade inte chansa, för jag vågade inte lyckas och jag vågade inte misslyckas. Det är många gånger jag haft ett gyllene läge till att placera bollen bra på banan, men pga olika omständigheter så kunde jag inte förmå mig själv att genomföra slaget. Tänk om jag skulle misslyckas - det skulle kosta för mycket slag, och ännu värre lyckas - då skulle jag kanske inte sätta nästa slag som jag skulle vilja. Nej det är nog bättre att spela halvdannt och medelmåtte-aktigt. Måste erkänna att jag var jäkligt duktig spelare med tanke på detta tankesätt och resonemang jag förde med mig själv på banan. Att ta FM guld och vara rädd - en eloge till mig. 

 

Idag när jag sprang så var jag inte rädd för att lyckas, skulle jag orka springa så skulle jag må bra av det. Jag var heller inte rädd för att misslyckas - att falla ihop på bandet och åka av det rakt in i väggen som var bakom bandet. Skulle något av detta hända så kände jag att jag kunde kontrollera situationen och lära mig något av det istället. Så jag sa faktiskt för mig själv "You´re in it to win it". Jag ville vinna det, jag ville lyckas och jag var medveten om jag kanske skulle misslyckas. Jag skulle kunna ta risken för jag visste att jag i alla fall försökt. Detta stärkte mig mycket och jag cyklade hem med ett smile på mina kinder och jag kände inte motvinden när jag cyklade - som jag konstaterat att jag skulle ha när jag tog mig till gymmet tidigare.