Jenny Häggblom

Hur svårt skall det vara? Omöjligt verkar det som. Jag är desperat snart och söker sommarjobb, men det är väldigt få som visar intresse tycker jag. Frågan är om jag är ute för tidigt? Det är ju "bara" mitten på mars ännu och sommaren är ju ändå 2 månader bort, lite drygt det faktiskt, så det kan hända att jag är för tidig, men samtidigt - är det inte bra att vara ute i god tid? Jag vet inte. Jag jagar på! 

 

Har just käkat lunch, genomförde pass 1 av 2 under morgonen. Det passet gick grymt bra! Hade bra styrka i benen, bra intensitet på övningarna, kort vila mellan övningarna och seten, och hade en allmänt bra känsla i kroppen! Det var roligt att känna av att det gick superbt igen! Igår hade jag en liknande upplevelse, så det är på väg åt rätt håll nu! Kunde dessutom öka vikterna men behålla antal repetitioner i seten, vilket är ett tecken på en ökad styrka och uthållighet i muskulaturen! Skönt kvitto att träningen fungerar! 

 

Jag har under de senaste dagarna funderat lite på golfen. Alla känner ju mig som "golfspelaren Jenny", men nu spelar jag ju inte golf pga olika omständigheter. Jag tänkte gå in lite på varför och hur jag resonerar kring detta ämne och fritidsintresse. Hur jag började, satsade och slutade helt abrupt. 

 

Allt började med att mina föräldrar spelade och det var de som introducerade mig till idrotten när jag var 9 år gammal. Jag gick min kurs på Eckerö GK år 2000. Under de första åren var jag så pass liten så jag spelade bara med familjen, min första tävling spelade jag år 2001 när jag hade spelat ett drygt år. Det var klubbmästerskapen i  Eckerö, jag kom trea (av tre spelare). Jag spelade mer pappa kommer jag ihåg, han ville det i och med att det var min första tävling någonsin. Men det gick bra och jag blev som sagt var trea i den tävlingen. Vi har ett foto hemma hos pappa på mig, Totte och han där alla tre tagit medalj i tävlingen. 

 

Jag spelade inte så mycket under de första åren, men en dag, en höstkväll/-eftermiddag när vi låg hemma och tittade på golf från Europatouren, så fick jag syn på ett slag ur en bunker som hamnade relativt nära flaggan. Jag tänkte för mig själv att "sådär vill jag också göra". Samma kväll cyklade jag iväg till golfbanan och tränade. Och på den vägen är det. Det är ett så klart minne för min del att det skulle kunna vart igår. Men jag gick sista året i Eckerö Skola så det var hösten 2003 detta hände. 

 

Jag bestämde mig för att satsa då, den höstkvällen fick mitt liv en ny innebörd. En innebörd som senare, flera år senare, skulle bli mitt fall. När jag sen kom med i landslaget år 2007 så hade jag spelat på en relativt hög nivå under flera år. Jag hade vunnit nationella tävlingar som TsemppiTour, AlueTour och jag hade även börjat spela Finnish Junior Tour. Under resan till landslaget så tränade jag vid Ålands GK med Niklas Rajamäki som huvudtränare. I landslaget så fick jag en ny sk "assisterande tränare" i form av Heini H. Vi kom aldrig överrens om hur vi skulle jobba så jag tydde mig mer och med till min huvudtränare. Detta skapade skismer mellan ledningen i landslaget och mig. Bl.a. så fick jag mig en nit under en tävling 2009 i Spanien vilket ledde till att jag senare under våren 2010 sa tack och hejdå till landslaget. Men jag kan inte säga att tiden där var dåligt på något sätt. Jag fick åka på träningsläger till Finland, Spanien och Portugal. Jag fick genomföra 3D-analys i Stockholm, jag fick tävla internationellt i bl.a. Spanien, Tyskland, Belgien, USA, Danmark m.m. Den bästa tävlingen jag genomförde var 2008 i Tyskland när jag slutade på en top 6 placering, bästa finska spelare. Jag gick även min första tävlingsrond under par då. 

 

Under 2010, när jag tackat för min del i landslaget så trappade jag upp träningen ytterligare. Under 2009 hade jag en skada i mitt skulderblad som skulle strula till hela den säsongen, bortsett från Öspelen hemma. På vintern, inför säsongen 2010 så tog jag stenhårt tag i den fysiska träningen och jag började ösa på med mera styrketräning och fysisk träning än jag gjort tidigare. Jag la upp all träning på egen hand, oberoende om det var fys, golf eller mentalt. Jag hade bara svingteknisk hjälp och stöd från Niklas. Under den sommaren, kunde jag träna upp mot 6 dagar i veckan och en mängd (exklusive fys) på omkring 9 timmar om dagen. Jag bodde mer eller mindre på golfbanan då. Från tidig morgon till sen kväll tränade jag på. Inget skulle stoppa mig från att utvecklas och bli bäst. Det jag inte visste då, som jag vet idag, var att den här träningssatsningen stoppade mig från utveckling och framgång. Det tog sig snarare uttryck i en destruktivitet som jag nu lider av istället.

 

2010 åkte jag till USA, jag var nu starkare än någonsin tidigare, både golfmässigt och fysiskt. Men jag var totalt nedbruten mentalt - har jag insett idag. Jag for iväg i augusti, och gick in i väggen i oktober. Ingenting var som jag förväntade mig. Inget var som det var utlovat. Inte golfen, inte fysen, ingenting. Jag deppade hemma i mitt rum på "dormen" och kunde bara trösta mig med att 1) räkna ner dagarna till hemresa för jullov och 2) ta kontrollen över det jag kunde kontrollera - maten. Jag hamnade hos läkare under flera omgångar i USA. Jag skrev öppet om hur jag kände här på bloggen, jag beskrev mina lagkamrater som inte hjälpte till i eländet, och jag blev mer och mer nedbruten psykiskt. Jag ville inte vara kvar. 

 

Jag spelade golf under tiden, men när jag var som svagast så kunde jag inte spela på banan för jag orkade inte gå. Jag använde bil konstant och jag blev under tävling, i tvingad sportdryck mot min vilja. Jag begärde vatten och fick Powerade i bagen. Jag blev mobbad av lagkamrater och coacher. Tack vare detta så var det enligt vår coach, mitt fel så det var jag som fick gå till en psykolog. Även hon vände mig ryggen till sist. Det var droppen. Jag kontrollerade ännu mera min mat och minskade på golfträningen ännu mera. Men jag ökade den fysiska träningen för det var mitt andningshål. 

 

Jag kom hem från USA igen under januari 2011. Jag klarade inte av att stanna, och nu i efterhand så vill jag inte veta hur det kunde gått, Men jag har spekulerat i att ev ha kunnat återkomma i en lik-kista från USA senare den våren. Jag mådde skit, både fysiskt och mentalt. Dessutom hade min kontroll över maten tagit mig in i en ny värld, anorexians värld. Den skulle nu kontrollera mig 24/7. 

 

I samband med detta så kunde jag inte spela golf, även om jag försökte träna under vintern 2011. Men jag blev svagare och svagare, mindre och mindre och när våren kom så kunde jag inte spela 9 hål mera. Jag kunde inte slå en hink bollar. Jag var färdig. Det tog mig hårt då, jag ville spela men kunde inte. Efter flera veckor när banorna öppnat igen så kunde jag acceptera situationen att inte spela golf. Men det var jobbigt. Jag ville ju. 

 

Efter sommaren började jag studera här i Halmstad, på golflinjen. Jag hade ännu inte gett upp hoppet om en karriär inom sporten som jag tytt mig till länge. Men under första vårterminen så kunde jag mentalt ställa in mig på att "nej, det funkar inte mera". Jag hade tappat ännu mera motivation och intresse. Sporten var bara jobbig att utöva och jag trivdes inte med att träna så mycket som jag skulle behövt. Jag valde då att mentalt lägga ner min satsning,, om än så för en stund. Jag försökte att hitta tillbaka till den motivation som jag en gång haft, men det gick inte. Jag tappade mer och mer. 

 

Men det tog ännu ett år innan jag kunde sätta ord på det till omgivningen att jag inte längre spelade för att bli bäst. Nu spelar jag för att det är skoj, men inte för att ta mig ut till Europatouren eller ens tillbaka till Nordea Tour i Sverige. Jag orkar och vill helt enkelt inte mera och det måste alla acceptera. Allting har ett slut och det här min historia till hur mitt slut kom, tidigare än folk anat och kanske beslutet förvånar en del. Men jag har beslutat att detta är fallet, min golfkarriär som spelare är över på en hög nivå. Men jag öppnar för att komma ut till banorna runt om i Europa ännu, men som en tränare till spelarna.

 

Jag har lärt mig otroligt mycket under mina år som spelare och inte minst här nere i Halmstad. Här har jag lärt mig massor av träningstips och trix, mycket angående bakomliggande faktorer till det som syns nämligen en score. Att få möjlighet att studera detta ämne som jag ändå jobbat med under så många år har vart lärorikt, jag har lärt mig mycket om mig själv, tänkt tillbaka på situationer som jag själv vart i som spelare, och börjat fundera på hur man som tränare kan hjälpa sin spelare till att klara av samma situation på ett bättre sätt. Fredrik Wetterstrand, James Parker, Sofia Grönberg och Rasmus Tornberg har lärt mig mycket inom golfträning, fysträning, karriärer och mental träning som jag kommer att ta med mig in i framtiden som tränare till andra. Utan deras kunskap så skulle jag nog inte sitta här idag och kunna titta tillbaka på min spelarkarriär som ung och lära mig i efterhand hur jag borde reagerat i de olika lägena. Jag hoppas att flera kan ta nytta av den kunskapen och ansöka till School of Golf, ni kommer inte bli besvikna, det lovar jag! 

 

Jag kommer fortsätta att spela golf, men på mina villkor, mina premisser och med mindre krav i framtiden. Just nu tränar jag upp ryggen för att kunna komma tillbaka och kanske tävla lite klubbtävlingar igen, samt kunna spela 18 hål utan smärta. Just nu vet jag inte var jag står rent fysiskt då jag inte vågar testa spela eller slå, men jag vet att i höstas så kunde jag inte spela/slå mycket innan smärtan kom akut. Ibland kunde jag inte heller sova om nätterna pga smärtan. Men nu är det bättre, men jag har en bit kvar. Jag hoppas dock att jag kan spela lite mera i sommar, men som sagt var, jag spelar då på mina egna villkor. Jag har +1 i HCP men jag spelar nog absolut inte på det handikappet kan jag meddela! Även om mycket finns kvar i kroppen så är det ringrostigt! 

 

Tack för att du orkade ta dig igenom den här långa texten, hoppas du förstår min situation och mina val. Jag vill kunna bli accepterad för Jenny som inte spelar golf mera, utan som bara Jenny - en bra person rent allmänt och idrottsligt som har ett förflutet som golfare.