Jenny Häggblom

Det är helt okej att vara Du. Du är Du och ingen annan. Jag är Jag och ingen annan. Vi är alla individuella och har individuella egenskaper som ingen annan, vi har alla individuella förutsättningar som ingen annan, vi har alla individuella val att göra som ingen annan. Vi är alla olika och det måste få accepteras! 

 

Att jag är jag - det är jag. Jag är ingen annan person. Jag är ingen person som andra kanske tror. Jag är jag. Jag är Jenny. Jag ser ut på mitt speciella sätt, min attityd och min personlighet är min - ingen annans, min stil är min - ingen annans. Allt som är jag är mitt eget och det måste respekteras - inte ifrågasättas. 

 

Vi har alla tillkortakommanden. Vi har alla svagheter. Vi har alla olika utstrålning. Vi har alla olika genetiska drag. Vi har alla OLIKHETER. Ingen är den andra lik. Och med det sagt så vill jag att INGEN skall behövas sättas in i något speciellt fack bara för att "det skall vara så". Vi är olika - allihop - vi har alla olika attityder, personligheter, stilar, preferenser, ideal, förutsättningar etc. Ingen är den andra lik och alla gillar vi olika saker här i livet. 

 

Jag har kanske aldrig vart den person som andra förväntat sig att jag skall vara, men å andra sidan har jag vart den person jag velat vara. Räcker inte det? Måste jag vara som andra vill att jag skall vara? Måste jag bete mig på ett visst sätt, klä mig på ett visst sätt, röra mig på ett visst sätt, ha en viss attityd, en viss personlighet och ett visst uttryck - bara för att samhällets norm säger så? Men vad är då NORMEN? Vad är normalt? Vad är ideal? Vad ska vi ha för preferenser? Måste alla se likadana ut? Måste alla röra och föra sig på ett visst sätt? Blir inte det tråkigt i längden? 

 

Jag har alltid gått min egen väg. Jag har valt att göra olika saker i livet, för att jag vill och för att jag mått bra av det - i alla fall tillfälligt. Har jag valt att klä mig på ett specifikt sätt - så har jag gjort det för att jag är jag. Jag har inte gjort det för att provocera någon annan. Jag har gjort det jag gjort för min skull. Sen är det inte mitt problem att andra ifrågasatt mig som person. Jag har försökt stå för den jag är, vara den jag är, och levt som jag velat leva - men har under 23 år blivit ifrågasatt bara för att jag inte är som andra - bara för att jag vågat och försökt gått min egen väg. 

 

På grund av det här - andras attityd till individuella skillnader och olikheter, individuella preferenser - så sitter jag här idag med en dålig självkänsla och en sargad självuppfattning. Jag har aldrig accepterats som den jag är och har då heller aldrig fått bekräftelse för vem jag är. När det händer gång på gång på gång, så blir man otroligt självkritisk och otroligt sårbar - man duger inte för den man är. Mycket pga det här så hamnade jag ner i min ätstörning, jag måste ändra på mig för att jag inte duger FÖR ANDRA. Jag måste ändra min person för att ANDRA skall må bra. Varför har jag inte bara levt som jag själv vill? Varför har jag inte vågat gå min egen väg? Nej, jag har inte gjort det för att jag inte vågat. Jag har inte litat på mig själv, jag har inte följt mitt eget hjärta, min egen känsla. Jag har lyssnat på vad andra sagt, ändrat, testat igen, ändrat, testat igen.... Jag har inte vågat stå rakryggad för att jag är jag. 

 

Med detta vill jag egentligen bara säga att JAG VILL VARA DEN JAG ÄR, ACCEPTERA DET! Vi är inte identiska, kolla bara generna, vi kan inte alla stöpas i samma form, vi kan inte uppträda på samma sätt - se likadana ut etc. Hur tråkigt skulle det inte bli då? 

 

Nej, sluta GLO, sluta ifrågasätta, sluta BRY ER om min personlighet - Acceptera den istället och se mig för min person inte mitt utseende!