2014-11-22
09:29:19
Saknad och efterlängtad i form av en tomhet
Nu är jag här hemma ensam. Det känns så tomt och öde. Det är ingen som skrattar, som snarkar, som fyller mig med glädje, men jag har vänner här som fyller upp (nästan) alla dessa tomrum. Men det har under senaste 24 timmarna vart många tårar, mycket saknad, mycket tomhet.
Och det är klart. När jag bott här i lite över 1 år (i sträck), och besökt mamma bara 3-4 dagar per gång, eller hon kommit ner 3-4 dagar så blir det efter nästan 4 veckors tid tillsammans på 28 kvadratmeter ganska tomt när hon försvinner. Det känns som en del av mig är borta. Men så är det ju egentligen inte, men min älskade mamma är inte här med mig nu. Nu är hon där hon skall vara, hemma hos sig, och jag är där jag skall vara - hemma hos mig. Vi är båda ensamma, vi är båda lite tomma, vi har båda en lite konstig känsla i kroppen, och vi är båda lite rädda. Fast på olika sätt. Jag är rädd för att tankar som inte är bra, skall få för mycket oönskat utrymme, jag är tom och rädd.
Fast jag vet att det kommer att gå bra. Jag har underbara vänner och klasskamrater som ACCEPTERAR mig för den jag är, som ser mig som den jag är idag. På Åland är det inte så. Det är så jävla konservativt samhälle som inte tar emot nymodigheter, eller som kan se en för den man utvecklats till. Jag är inte den person som ålänningarna tror jag är. Jag är en ny person, men som inte "accepteras" på ön. Så nu kommer jag undvika ön på obestämd tid. Jag kommer bo här, tills dess att jag är redo att resa och möta ålänningarnas konservatism igen. Men det kommer nog att dröja, länge.
Men mamma kommer jag ändå sakna. Men hon kommer ner om ca 4 veckor för att fira jul med mig här, och faster! :) Nu har jag börjat räkna ner tills den dagen är kommen, och tiden kommer gå snabbt - även om det känns som minuterna är extremt långa just nu.
Idag skall jag i alla fall träna med Nicholas och Anna, och sen skall Nicholas och jag bygga ett alternativt "pepparkakshus" tillsammas samt äta tillsammans. :) Kan gå och bli en promenad med Anna också. Får sällskap om ett par timmar i alla fall, så har man någon att skratta och prata med igen! Fast, det är inte som att prata med mamma - ingen kan vara som mamma. Men det får fungera. Både Anna och Nicholas är underbara människor som finns där som vänner skall. Tack för att ni finns!
Mamma, jag saknar dig och önskar vi kunde vara tillsammans snart igen! Älskar dig <3 <3 <3 <3
Kommentera inlägget här:
