Jenny Häggblom

Fruktos till gruppen sockerarter tillsammans med glukos och galaktos. Fruktos är en monosackarid och är digererbar, det vill säga att kroppen kan bryta ner fruktos. Fruktos går igenom munhålan ut i magsäcken varpå den sedan går rakt ut i blodet och in i levern där den lagras som glukos, glykogen eller triglycerider (fett) (Abrahamsson et al., 2006). Fruktos förekommer främst i frukt, grönsaker och honung (Celep et al., 2015).  

Fruktos har ett lågt glykemiskt index (GI), det vill säga att fruktos inte orsakar en snabb höjning av blodsockret som jämförelsevis socker eller glukos gör. Frukter innehåller stora mängder fruktos (även kallat för fruktsocker av den orsaken) och är nyttiga då de innehåller mycket vitaminer, mineraler, kostfiber och antioxidanter (Sundin, 2013).  

Eftersom fruktos har ett lägre GI så marknadsförs det som nyttigare. Fruktos har på senare tid bytts in istället för socker eller glukos då det är billigare att framställa och dessutom anses som nyttigare. Därmed har fruktos fått en roll som sötningsmedel i dagens livsmedelsindustri, detta genom att industrin bytt ut det dyra sockret till majsbaserade sötningsmedel som därmed innehåller mycket fruktos. Fruktos är dessutom mer fettbildande än glukos vilket också bidrar mera fettlagring än vad socker gör. Det vanligaste sötningsmedlet idag är isoglukos (high fructose corn syrup) och det innehåller 50 % eller mera fruktos (Sundin, 2013).

Isoglukos (här kallat HFCS), kallas även för fruktos- eller glukossirap och förekommer i produkter som sötsaker, kakor och drycker (Celep et al., 2015). HFCS kommer från majs-stärkelse och kallas därmed ”corn syrup”.  HFCS innehåller vanligtvis 42 eller 55 % fruktos, resterande mängd är vatten och glukos. T.ex. förekommer HFCS 42 i processad mat, flingor, bakade produkter etc. och HFCS 55 finns främst i sötade drycker eng. soft drinks (FDA, 2014).

HFCS liknar sukralos, ett annat sötningsmedel men skiljer sig något från varandra. Skillnaden mellan dessa två sötningsmedel eller ”nutrative sweeteners” är att HFCS innehåller vatten till skillnad från sukralos. Sukralos har dessutom en kemisk förbindelse mellan glukos och fruktos vilken bryts ned i magen av enzymer, vilket inte HFCS gör för i HFCS förekommer inte någon kemisk förbindelse (FDA, 2014). Vid intag av fruktos, skall tilläggas raffinerat fruktos (läsk, saft etc.), så signalerar kroppen inte för mättnad utan hunger (Sundin, 2013). Detta fenomen förklaras lättast schematiskt med hjälp av bilder.  

Vid intag av föda så frisätts hormoner i kroppen, de två hormoner som signalerar mättnad respektive hunger är Ghrelin och Leptin. Ghrelin ökar vid hunger och minskar när du ätit, vilket signalerar mättnad i kroppen. Leptin fungerar på motsatt sätt, när du är hungrig så minskar mängden och när du ätit så ökar mängden leptin i blodet (Sundin, 2013).

När vi äter fruktos, speciellt raffinerat fruktos, så sker det omvända mot när vi skulle äta t.ex. glukos.

Fruktos hämmar nämligen leptin-utsöndringen vilket bidrar till minskad mättnad och därmed också en stimulans till hungerskänslor. Fruktos hämmar inte ghrelin, vilket vanlig föda gör, och detta bidrar med att mättnaden varken ökar eller minskar och detta stimulerar i sin tur hunger.  Vi blir alltså mer hungriga av att inta fruktos än t.ex. laktos (mjölksocker) (Sundin, 2013).

 

Glukos fungerar på motsatt sätt, detta betyder att leptin frisätts vid intag av glukos och detta bidrar till en minskad hunger. På samma gång hämmas ghrelinet och minskar därmed också hungern (Sundin, 2013).

Detta fenomen betyder alltså att fruktos i raffinerad form alltså ökar benägenheten att äta mera och på så vis leda till en ökad och onödig fettinlagring (Sundin, 2013). HFCS har visat sig öka triglyceriderna efter måltid, LDL kolesterolet och apolipoprotein-B vilka alla tre är riskindikationer på kardiovaskulära sjukdomar. HFCS är också associerat med ett ökat blodtryck (Celep et al., 2015).

Mellan år 1970 och 1990 så ökade konsumtionen av HFCS med mer än 1000 % och idag förbrukar en person 40 % av det tillsatta sockret i form av just isoglukos i USA(Bocarsly et al., 2010). T.ex. innehåller 2 stycken 355 ml läsk-flaskor/burkar 50 gram fruktos vilket motsvarar mer än 10 % av energibehovet för en ”normalviktig” kvinna (Celep et al., 2015). Totalt intag av fruktosbaserade sötsaker var 1970 350 kcal från sockerbetor och sockerrör och 0 kcal från HFCS, motsvarande siffror 2000 var 210 kcal från sockerrör och sockerbetor och 210 kcal från HFCS (White, 2008).

I en studie som Bocarsly et al (2010) genomförde kunde man konstatera att råttor som hade tillgång till HFCS inte kunde hålla en normal kroppsvikt. Efter 8 veckor så kunde man se att kvinnliga råttor hade en ökad kroppsvikt och en ökad fett-vikt jämfört med kontrollgruppen som hade lika stor tillgång till sukralos som HFCS gruppen hade till isoglukos. Dock skall tilläggas att kroppsviktsskillnaden mellan grupperna var lika men att man kunde se att HFCS gruppen hade en snabbare viktökning än vad kontrollgruppen hade. De jämförde också 6-7 månaders intag av HFCS och kunde då se att råttor hade en onormal viktökning, ökade halter av cirkulerande triglycerider och en ökad fett-inlagring, vilka alla indikerar på fetma.

Slutsats, fruktos i form av isoglukos är inte riskfritt men fruktos i form av frukt och grönsaker är riskfritt. Så ät frukt och grönsaker men undvik raffinerat fruktos i form av t.ex. HFCS. 

Referenser:

Abrahamsson, L., Andersson, A., Becker, W., & Nilsson, G. (2006). Näringslära för Högskolan. Liber Ab, Stockholm, Sverige.

Bocarsly, ME., Powell, ES., Avena, NM., & Hoebel, BG. (2010). High-fructose corn syrup causes characteristics of obesity in rats: increased body weight, boty fat and triglyceride levels. Pharmacol Biochem Behav., 97(1), 101-106.

Celep, GS., Rastmanesh, R., & Bozoglu, F. (2015). Fructose Metabolism and Health Risks. Journal of Obesity & Weight Loss Therapy, 5(1).

U.S. Food and Drug Administration, FDA (2014). Hämtat från www.fda.gov den 24 maj 2015.

Sundin, A. (2013). Näringslära för personliga tränare och kostrådgivare. NGruppen förlag, Sverige.

White, JS. (2008). Straight talk about high-fructose corn syrup: what it is and what it ain’t. The American Journal of Clinical Nutrition, 88, 1716S-1721S.