Jenny Häggblom

Kom hem från Fitnessfestivalen för 3 timmar sedan. Det har vart en lång dag med mycket intryck från allting runtomkring. Allt från halvnakna människor, till påpälsade tävlande, till proteindrycker, proteinbars, hinderbanor, scener etc. Det har vart mycket som nu hjärnan skall bearbeta. 

 

Det jag dock kände var - att där kunde jag vara mig själv. Ingen brydde sig, flera ser "annorlunda" ut, flera har "annorlunda" gångstilar etc. Jag kände mig "hemma". Vilket var skönt! 

 

Bilder: 

 

Det är helt okej att vara Du. Du är Du och ingen annan. Jag är Jag och ingen annan. Vi är alla individuella och har individuella egenskaper som ingen annan, vi har alla individuella förutsättningar som ingen annan, vi har alla individuella val att göra som ingen annan. Vi är alla olika och det måste få accepteras! 

 

Att jag är jag - det är jag. Jag är ingen annan person. Jag är ingen person som andra kanske tror. Jag är jag. Jag är Jenny. Jag ser ut på mitt speciella sätt, min attityd och min personlighet är min - ingen annans, min stil är min - ingen annans. Allt som är jag är mitt eget och det måste respekteras - inte ifrågasättas. 

 

Vi har alla tillkortakommanden. Vi har alla svagheter. Vi har alla olika utstrålning. Vi har alla olika genetiska drag. Vi har alla OLIKHETER. Ingen är den andra lik. Och med det sagt så vill jag att INGEN skall behövas sättas in i något speciellt fack bara för att "det skall vara så". Vi är olika - allihop - vi har alla olika attityder, personligheter, stilar, preferenser, ideal, förutsättningar etc. Ingen är den andra lik och alla gillar vi olika saker här i livet. 

 

Jag har kanske aldrig vart den person som andra förväntat sig att jag skall vara, men å andra sidan har jag vart den person jag velat vara. Räcker inte det? Måste jag vara som andra vill att jag skall vara? Måste jag bete mig på ett visst sätt, klä mig på ett visst sätt, röra mig på ett visst sätt, ha en viss attityd, en viss personlighet och ett visst uttryck - bara för att samhällets norm säger så? Men vad är då NORMEN? Vad är normalt? Vad är ideal? Vad ska vi ha för preferenser? Måste alla se likadana ut? Måste alla röra och föra sig på ett visst sätt? Blir inte det tråkigt i längden? 

 

Jag har alltid gått min egen väg. Jag har valt att göra olika saker i livet, för att jag vill och för att jag mått bra av det - i alla fall tillfälligt. Har jag valt att klä mig på ett specifikt sätt - så har jag gjort det för att jag är jag. Jag har inte gjort det för att provocera någon annan. Jag har gjort det jag gjort för min skull. Sen är det inte mitt problem att andra ifrågasatt mig som person. Jag har försökt stå för den jag är, vara den jag är, och levt som jag velat leva - men har under 23 år blivit ifrågasatt bara för att jag inte är som andra - bara för att jag vågat och försökt gått min egen väg. 

 

På grund av det här - andras attityd till individuella skillnader och olikheter, individuella preferenser - så sitter jag här idag med en dålig självkänsla och en sargad självuppfattning. Jag har aldrig accepterats som den jag är och har då heller aldrig fått bekräftelse för vem jag är. När det händer gång på gång på gång, så blir man otroligt självkritisk och otroligt sårbar - man duger inte för den man är. Mycket pga det här så hamnade jag ner i min ätstörning, jag måste ändra på mig för att jag inte duger FÖR ANDRA. Jag måste ändra min person för att ANDRA skall må bra. Varför har jag inte bara levt som jag själv vill? Varför har jag inte vågat gå min egen väg? Nej, jag har inte gjort det för att jag inte vågat. Jag har inte litat på mig själv, jag har inte följt mitt eget hjärta, min egen känsla. Jag har lyssnat på vad andra sagt, ändrat, testat igen, ändrat, testat igen.... Jag har inte vågat stå rakryggad för att jag är jag. 

 

Med detta vill jag egentligen bara säga att JAG VILL VARA DEN JAG ÄR, ACCEPTERA DET! Vi är inte identiska, kolla bara generna, vi kan inte alla stöpas i samma form, vi kan inte uppträda på samma sätt - se likadana ut etc. Hur tråkigt skulle det inte bli då? 

 

Nej, sluta GLO, sluta ifrågasätta, sluta BRY ER om min personlighet - Acceptera den istället och se mig för min person inte mitt utseende! 

 

Jag gick in och tittade på min träningsstatistik för min tid som jag tränat på Idrottscentrum (gymmet som ligger i anslutning till skolan). Det är roligt att se att jag ökar min träningsmängd så mycket under de år jag bott här nere :) I början var det ingenting, men nu bor jag ju nästan på gymmet! 

 

OBS! Kan ses som provokativt.

 

Även om detta är en s.k. träningsblogg så måste jag bara lägga upp bilderna från mitt och Nicholas chokladhus-bygge. Det består av 6 x 200 g Marabou chokladplattor, 1 x 1 påse Non-stop (Marabou) och glasyr. Totalt skulle jag väl uppskatta att huset i sig består av ca 5000 kcal (alltså 2,5 x vad en "normal" kvinna skall äta per dag). 

 

Nu är jag här hemma ensam. Det känns så tomt och öde. Det är ingen som skrattar, som snarkar, som fyller mig med glädje, men jag har vänner här som fyller upp (nästan) alla dessa tomrum. Men det har under senaste 24 timmarna vart många tårar, mycket saknad, mycket tomhet. 

 

Och det är klart. När jag bott här i lite över 1 år (i sträck), och besökt mamma bara 3-4 dagar per gång, eller hon kommit ner 3-4 dagar så blir det efter nästan 4 veckors tid tillsammans på 28 kvadratmeter ganska tomt när hon försvinner. Det känns som en del av mig är borta. Men så är det ju egentligen inte, men min älskade mamma är inte här med mig nu. Nu är hon där hon skall vara, hemma hos sig, och jag är där jag skall vara - hemma hos mig. Vi är båda ensamma, vi är båda lite tomma, vi har båda en lite konstig känsla i kroppen, och vi är båda lite rädda. Fast på olika sätt. Jag är rädd för att tankar som inte är bra, skall få för mycket oönskat utrymme, jag är tom och rädd. 

 

Fast jag vet att det kommer att gå bra. Jag har underbara vänner och klasskamrater som ACCEPTERAR mig för den jag är, som ser mig som den jag är idag. På Åland är det inte så. Det är så jävla konservativt samhälle som inte tar emot nymodigheter, eller som kan se en för den man utvecklats till. Jag är inte den person som ålänningarna tror jag är. Jag är en ny person, men som inte "accepteras" på ön. Så nu kommer jag undvika ön på obestämd tid. Jag kommer bo här, tills dess att jag är redo att resa och möta ålänningarnas konservatism igen. Men det kommer nog att dröja, länge. 

 

Men mamma kommer jag ändå sakna. Men hon kommer ner om ca 4 veckor för att fira jul med mig här, och faster! :) Nu har jag börjat räkna ner tills den dagen är kommen, och tiden kommer gå snabbt - även om det känns som minuterna är extremt långa just nu. 

 

Idag skall jag i alla fall träna med Nicholas och Anna, och sen skall Nicholas och jag bygga ett alternativt "pepparkakshus" tillsammas samt äta tillsammans. :) Kan gå och bli en promenad med Anna också. Får sällskap om ett par timmar i alla fall, så har man någon att skratta och prata med igen! Fast, det är inte som att prata med mamma - ingen kan vara som mamma. Men det får fungera. Både Anna och Nicholas är underbara människor som finns där som vänner skall. Tack för att ni finns! 

 

Mamma, jag saknar dig och önskar vi kunde vara tillsammans snart igen! Älskar dig <3 <3 <3 <3 

 

Då börjar det bli dags för mamma att snart åka hem till ön igen. Efter 3 veckor här nere så skall hon hem till sitt och jag skall ta hand om mig själv igen, nu är det dags att börja tro på sig själv, lite på min egen kunskap och förmåga och tycka om mig själv för den jag ÄR! 

 

Vi har haft underbara dagar tillsammans och det har gått för snabbt! Herregud vad det gått snabbt! Igår var vi ut och åt god mat tillsammns, på Harrys! :)